Den eviga solen och skapelsens ljus

 


1. Den eviga solen och skapelsens ljus
gick ut från sin härlighetsboning
att lösa de fångna i träldomens hus
och båda dem nåd och förskoning.
Den solen upplyser var människosjäl,
ja, fägnar och gläder den uslaste träl,
dess värme så ljuvligen tvingar,
att den som den känner ej önskar sej mer,
men glömmer allt annat och glädjefullt ser
all salighet under dess vingar.

2. Allt mörker får vika när solen uppgår,
ty natten då hunnit sin ände.
När Frälsaren föds hela skapelsen får
en gryning i mörkrets elände,
ty Skaparens kärlek då visar sej mest,
när han blir på jorden en främling och gäst,
att oss till vårt hemvist församla.
Han föddes att tjäna, att lida och dö,
få blodröda syndare vita som snö,
vem vill då i mörker mer famla?

3. Välsignade Jesus, vår broder och vän,
din ankomst vårt mörker upplyste.
Du har ju för var och en syndare än
den ömhet och kärlek du hyste,
när du låg i krubban så fattig och klen,
ditt trofasta hjärta ej ändrat sej se´n,
du ingen ombytlighet lider,
nej, samma din trohet och nådeförbund
som visades klart i din födelsestund
står fast genom eviga tider.

4. Pris, heder och ära i evighet all
ske dej, som med nåd utan gränser
fullkomligt har upprättat oss från vårt fall
och skönt över världen nu glänser.
Lov ske dej, vår konung och Frälsare huld,
vi offrar med glädje dej rökverk och guld
i denna vår barnsliga visa.
Så visst som du är vår rättfärdighets sol,
så visst får vi inför din härlighets stol
din eviga kärlek beprisa!