Nu lystra, mänskoskara

1. Nu lystra, mänskoskara,
och hör Guds frälsningsord!
Ett barn Gud velat vara
och fostras på vår jord.
Guds Son får far och mor,
i mänskofamn han bäres,
han diar, växer, näres.
Den händelsen är stor.

2. Märk hur han går i lydnad
ibland föräldrarna,
fast förr i gudaprydnad
han bott bland änglarna.
Vår Herre lär sig gå
och talets första grunder,
o hemlighet, o under
som tål att tänka på!

3. Än mer här bör besinnas:
I sina unga dar,
när själar skulle vinnas,
Guds Son arbetat har.
Han kallas timmerman;
det handaverk han lärde
som fosterfadern närde.
Tag ordet, om du kan!

4. Ack, vad vår Herre trälar
i mödsamt arbete
och sliter ont för själar,
vår käre Frälsare!
Han bättre kunde haft
än ge sig ut för fåren
i dagakarlsvillkoren.
Känn Kristi kärleks kraft!

5. Ni himlar, fröjda eder
och jubilera, jord!
Den höge pilt giv heder
som satt vid Josefs bord!
Ni unga och ni små:
er ålder han erfarit,
han späd och ung har varit.
Det bör till hjärtat gå.

Simeon, vad helig syn

1. Simeon, vad helig syn 

som långt mer än världen gäller, 

då med ögonen mot skyn 

du i andakt tårar fäller 

och vill Gud ditt hjärta ge! 

Ser du att det börjar dagas 

och att ej ditt hopp försvagas 

att din Frälsare få se? 

2. Ja, jag ser dej, Simeon, 

där du lugnt i templet talar. 

Hanna står ej långt ifrån, 

hon med dej sin själ hugsvalar. 

I en kärlek, ren och fast, 

med sitt ämne hon sej enar: 

o, vad era hjärtan menar 

med vartenda ögonkast! 

3. Men du, gamle Simeon, 

vid din lovsång och din mässa, 

mot den kulna griftevrån 

böj din silvervita hjässa: 

nu kan du i frid få dö! 

Snart i evighetens salar 

med din Gud på nytt du talar, 

skild från denna sorgeö. 

4. Varm och ivrig är din röst 

när du i en helig dvala 

vid de åtti årens höst 

profetera vill och tala 

om ny glans för Israel! 

Hopp och tålamod dej pryder 

och ett bröst som hör och lyder 

och sagt världen sitt farväl! 

5. Fromma Hanna, fröjda dej! 

Låt din brutna stämma höras, 

dina ögon bada sej, 

dina läppar ljuvligt röras 

och förkunna Jesu namn. 

Jesu kärlek dej upptänder, 

och med trons nu stärkta händer 

tar du honom i din famn. 

6. Vördnadsvärda, sälla par! 

Syn och hjärta sej nedböjer 

för det mål, dit tron er drar, 

för den lust som er förnöjer, 

för det barn ni skåda får. 

Sist för oss den klockan klämtar 

då vi vår förlossning hämtar 

och Guds Son till mötes går.

Vid ett sken av nattens stjärna

 

1. Vid ett sken av nattens stjärna,
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
några vandringsmän sej ärnar
ner till Betlehem idag.
Mörkret hinder dem bereder,
men den eld som nu dem leder
lättar deras andedrag.

2. Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
vilda djurens skall och trav,
sorgsna rop av släkt och vänner
fåfängt hindrar vise männen:
stjärnans strålar krafter gav.

3. När ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för Frälsarns majestät
all dess klarhet sej utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa,
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.

4. Lutad satt sej ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnaden ses brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn hon bär Messias,
vid vars blick allt blod befrias,
mörkrets kedjor krossas re´n.

5. Värmda av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa män kan, en och var,
med ny andakt fram sej våga,
och till jorden buga sej.
Här vinns salighet och ära
av att komma barnet nära.
Världens fröjd begär de ej.

6. Sina skänker vill de bjuda
och med sträckta armar ge
myrra, guld och rökelse
åt en nyfödd kung av Juda
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färger prålar
och vid dagens fackla dör.

7. Skåda under sång och böner
detta barn och detta hus!
Här uppstiger livets ljus,
världen här ny framtid röner,
hjärtat värme och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörkrets furste svart och häpen,
skyn av himlahjältar prydd.