1. Nu lystra, mänskoskara, och hör Guds frälsningsord! Ett barn Gud velat vara och fostras på vår jord. Guds Son får far och mor, i mänskofamn han bäres, han diar, växer, näres. Den händelsen är stor. 2. Märk hur han går i lydnad ibland föräldrarna, fast förr i gudaprydnad han bott bland änglarna. Vår Herre lär sig gå och talets första grunder, o hemlighet, o under som tål att tänka på! 3. Än mer här bör besinnas: I sina unga dar, när själar skulle vinnas, Guds Son arbetat har. Han kallas timmerman; det handaverk han lärde som fosterfadern närde. Tag ordet, om du kan! 4. Ack, vad vår Herre trälar i mödsamt arbete och sliter ont för själar, vår käre Frälsare! Han bättre kunde haft än ge sig ut för fåren i dagakarlsvillkoren. Känn Kristi kärleks kraft! 5. Ni himlar, fröjda eder och jubilera, jord! Den höge pilt giv heder som satt vid Josefs bord! Ni unga och ni små: er ålder han erfarit, han späd och ung har varit. Det bör till hjärtat gå.
1. Vid ett sken av nattens stjärna, som så späd i molnet brann, genom öknen med varann några vandringsmän sej ärnar ner till Betlehem idag. Mörkret hinder dem bereder, men den eld som nu dem leder lättar deras andedrag. 2. Ödemarkens skrän och fasa, öknens tomhet, nöd och brist, rövarns skymt från minsta kvist, nattens köld och dagens brasa, vilda djurens skall och trav, sorgsna rop av släkt och vänner fåfängt hindrar vise männen: stjärnans strålar krafter gav. 3. När ur molnen hon framskjuter, mera eldas deras fjät, tills för Frälsarns majestät all dess klarhet sej utgjuter över ett eländigt skjul. Armod tittar ur var springa, och en åsna låg och ringa står där bunden, trög och ful. 4. Lutad satt sej ner en kvinna, bördig ifrån Juda län, kring vars huvud, bröst och knän morgonrodnaden ses brinna mellan gyllne bloss och sken. I sin famn hon bär Messias, vid vars blick allt blod befrias, mörkrets kedjor krossas re´n. 5. Värmda av så präktig låga, så gudomlig, dyr och klar, dessa män kan, en och var, med ny andakt fram sej våga, och till jorden buga sej. Här vinns salighet och ära av att komma barnet nära. Världens fröjd begär de ej. 6. Sina skänker vill de bjuda och med sträckta armar ge myrra, guld och rökelse åt en nyfödd kung av Juda som Herodes vånda gör. Stjärnan nu i högre strålar med safirens färger prålar och vid dagens fackla dör. 7. Skåda under sång och böner detta barn och detta hus! Här uppstiger livets ljus, världen här ny framtid röner, hjärtat värme och beskydd. Döden syns vid tröskeln dräpen, mörkrets furste svart och häpen, skyn av himlahjältar prydd.